SSU: Skamligt att SVT utnyttjar hundar i jakten på tittare!
Publicerad 12 januari, 2011 - 10:59
Hej Eva.
Som djurskyddsansvarig i SSU reagerar jag med stor oro över SVT:s kommande programserie Huset fullt av hundar. Programmet marknadsförs med att det är känslomässigt svårt för människor att åka runt för att hitta ”den perfekta hunden”. Istället ska hundarna komma hem till familjen som önskar skaffa hund och sedan en efter en röstas ut tills ”den perfekta hunden” kvarstår och får stanna. De hundar som ska användas i programmet är hundar som saknar ett hem, och när SVT är färdiga med dessa hundar kommer de som inte blir valda av familjen att enligt SVT:s hemsida placeras i andra familjer eller skickas tillbaka till de institutioner de hämtades från.
Grundtanken om att man inte behöver skaffa en valp utan kan ta hand om en hemlös hund är god, men själva utförandet tycks minst sagt tveksamt ur djurskyddsperspektiv, och har också kritiserats hårt av olika hundorganisationer och hundpsykologer, liksom av Sveriges Veterinärförbund.
Det sociala bandet hunden knyter till sina människor är inget som kommer gratis och definitivt inte något som åstadkoms på en vecka. Genom lekar, umgänge, äventyr och aktiviteter som passar hunden knyts banden hårdare mellan hunden och dess människor, en process som pågår hela tiden. Eftersom banden mellan hund och människor är så starka kan det vara stressande för en hund att byta hem och tas ur sitt sammanhang, och vissa hundindivider är känsligare än andra.
Hundarna i programmet har redan flyttat från tidigare hem och om detta sätts i system finns en risk att hundarna får allt svårare att känna tillit och skapa starka sociala band, vilket hos hunden är ett grundläggande behov. Den stress som detta kan innebära för hundarna gör också att de kan få problembeteenden som till exempel att de inte litar på människor, inte litar på andra hundar, får svårare att lämnas ensamma, tuggar sönder saker och får försämrad hälsa på olika sätt.
Precis som att det är känslomässigt svårt för människor att hitta en hund som passar kan det för hunden med sin stora kognitiva och känslomässiga förmåga vara svårt att knyta an till olika människor för att sedan bli av med dem, som ofta är fallet för omplaceringshundar. Skillnaden är att människor kan göra egna val och förstå sammanhanget. Det är oetiskt att utsätta en varelse som inte kan välja själv för detta känslomässigt svåra, och dessutom göra det till underhållning.
”Den perfekta hunden” är inte något man hittar på en dag, som att köpa en snygg tröja på rea. ”Den perfekta hunden” är något en hundägare kan uppleva den dagen hunden har hittat ”den perfekta människan”. Det är en ömsesidig relation som tar lång tid att bygga upp, precis som ömsesidig kamratskap, och inget som platsar i en vem-tar-vem-show på TV.
Att allt grövre dokusåpor där deltagare utnyttjas på olika sätt förekommer i kommersiella kanaler vars syfte är att gå med vinst är föga förvånande, om än upprörande. Men av public service borde man kunna förvänta sig mer. Istället vidgar SVT nu dokusåpacirkeln till att även omfatta ett utnyttjande av djur för att locka tittare och skapa dramatik. Detta riskerar att ytterligare förstärka uppfattningen om att djur kan slitas och slängas som andra varor.
Om SVT:s syfte verkligen är att skapa ett ökat intresse kring omplaceringshundar och hjälpa sådana hundar till nya hem, varför måste programidén då bygga på att man utsätter redan drabbade hundar för ytterligare stress? Varför måste programidén bygga på utröstning? Säkerligen finns det väl andra sätt att väcka engagemang för det stora samhällsproblemet med hemlösa djur?
Kristin Linderoth, Ansvarig för djurskyddsfrågor i SSU:s förbundsstyrelse
Hej Eva.
Som djurskyddsansvarig i SSU reagerar jag med stor oro över SVT:s kommande programserie Huset fullt av hundar. Programmet marknadsförs med att det är känslomässigt svårt för människor att åka runt för att hitta ”den perfekta hunden”. Istället ska hundarna komma hem till familjen som önskar skaffa hund och sedan en efter en röstas ut tills ”den perfekta hunden” kvarstår och får stanna. De hundar som ska användas i programmet är hundar som saknar ett hem, och när SVT är färdiga med dessa hundar kommer de som inte blir valda av familjen att enligt SVT:s hemsida placeras i andra familjer eller skickas tillbaka till de institutioner de hämtades från.
Grundtanken om att man inte behöver skaffa en valp utan kan ta hand om en hemlös hund är god, men själva utförandet tycks minst sagt tveksamt ur djurskyddsperspektiv, och har också kritiserats hårt av olika hundorganisationer och hundpsykologer, liksom av Sveriges Veterinärförbund.
Det sociala bandet hunden knyter till sina människor är inget som kommer gratis och definitivt inte något som åstadkoms på en vecka. Genom lekar, umgänge, äventyr och aktiviteter som passar hunden knyts banden hårdare mellan hunden och dess människor, en process som pågår hela tiden. Eftersom banden mellan hund och människor är så starka kan det vara stressande för en hund att byta hem och tas ur sitt sammanhang, och vissa hundindivider är känsligare än andra.
Hundarna i programmet har redan flyttat från tidigare hem och om detta sätts i system finns en risk att hundarna får allt svårare att känna tillit och skapa starka sociala band, vilket hos hunden är ett grundläggande behov. Den stress som detta kan innebära för hundarna gör också att de kan få problembeteenden som till exempel att de inte litar på människor, inte litar på andra hundar, får svårare att lämnas ensamma, tuggar sönder saker och får försämrad hälsa på olika sätt.
Precis som att det är känslomässigt svårt för människor att hitta en hund som passar kan det för hunden med sin stora kognitiva och känslomässiga förmåga vara svårt att knyta an till olika människor för att sedan bli av med dem, som ofta är fallet för omplaceringshundar. Skillnaden är att människor kan göra egna val och förstå sammanhanget. Det är oetiskt att utsätta en varelse som inte kan välja själv för detta känslomässigt svåra, och dessutom göra det till underhållning.
”Den perfekta hunden” är inte något man hittar på en dag, som att köpa en snygg tröja på rea. ”Den perfekta hunden” är något en hundägare kan uppleva den dagen hunden har hittat ”den perfekta människan”. Det är en ömsesidig relation som tar lång tid att bygga upp, precis som ömsesidig kamratskap, och inget som platsar i en vem-tar-vem-show på TV.
Att allt grövre dokusåpor där deltagare utnyttjas på olika sätt förekommer i kommersiella kanaler vars syfte är att gå med vinst är föga förvånande, om än upprörande. Men av public service borde man kunna förvänta sig mer. Istället vidgar SVT nu dokusåpacirkeln till att även omfatta ett utnyttjande av djur för att locka tittare och skapa dramatik. Detta riskerar att ytterligare förstärka uppfattningen om att djur kan slitas och slängas som andra varor.
Om SVT:s syfte verkligen är att skapa ett ökat intresse kring omplaceringshundar och hjälpa sådana hundar till nya hem, varför måste programidén då bygga på att man utsätter redan drabbade hundar för ytterligare stress? Varför måste programidén bygga på utröstning? Säkerligen finns det väl andra sätt att väcka engagemang för det stora samhällsproblemet med hemlösa djur?
Kristin Linderoth, Ansvarig för djurskyddsfrågor i SSU:s förbundsstyrelse
ssu.pdf | |
File Size: | 256 kb |
File Type: |